Emo

Som utlovat för cirka ett dygn sedan så kommer Emo att få sin förtjänade släng av Bergvall-sleven här som på så många andra ställen i den stora skrämmande intharwebben.

Först och jävla främst, det är inte synd om dig! Ok, du är 17, hatar din mamma och ingen förstår dig. Ingen vill ligga med dig, din hy bubblar av elakartad acne och skolan är mer en svår kreativ brommskloss än något annat...alla har vi varit där, livet funkar så, det är bara att gilla läget. De kloka inser att det blir bättre med tiden ooch försöker rida ut stormen. Vissa däremot väljer en annan väg, de färgar håret svart, kammar snelugg, köper högar med obskyr musik som handlar om att skära sig i armarna, skaffar ett konto på helgon.net och en sida på myspace där det ska gnällas till klockorna stannar om just att det är så svårt att vara ett barn i en stor värld där ingen förstår sig på ens problem.

Låt oss tänka igen vad som just hänt, till att börja med:
Du har en mamma (du må hata henne just nu, men fortfarande, du har en mamma...kanske till och med en pappa och en hund)
Du har ett hem, en två i centrala Flen är kanske inget slott men fortfarande ett hem.
Du går i en skola, snälla svenska staten ger dig pengar för att du ska utbilda dig...stackare.
Du lider inte av någon dödlig sjukdom och det finns medicin mot acne (hurvida Emo är en sjukdom kommer säkert att tas upp vid ett senare tillfälle)

Gör mig en tjänst och donera dina Simpel Plan skivor och dina rakblad till någon det verkligen är synd om, varför inte en fyra årig negerunge, som föddes med AIDS, i jävla Darfur vars mamma just har blivig sjärtvåldtagen till döds. Kom inte och klaga över att din liv är så sur och meningslöst! Skaffa en bild av den värld du lever i först och håll sen käften.

Bara för att klargöra, det här handlar inte om jante på något sätt, det handlar om perspektiv.

trött ska sova...över och ut